sammanfattning av min process

Vi har nu i sju veckor jobbat med ett tematiskt gestaltningsarbete.Temat för gestaltningen var konflikt och utgångspunkten var den serie vi skapat i samband med vår Vfu som också tangerade temat konflikt.

I början av gestaltningsperioden innan vår första handledning kände jag mig väldigt förvirrad. Jag kände mig fast i temat och serien, jag stod bara och stampade.

Efter handledningen så var det som om något lossnade, jag kom på idéer medan jag pratade och massa inspiration bara välde emot mig. Den där sociokulturella teorin är nog inte ute och cyklar. Att säga något högt är något helt annat än att tänka det. Responsen från andra driver en framåt.

Jag fick så många idéer att jag var tvungen att sålla bort en del. Men det fanns en röd tråd genom virrvarret av lösryckta ideér. Allt knöts på något sätt samman av att de berörde temat identitet. Vem är jag för andra, vad är pinsamt att tycka om, olika images man har i olika sällskap. Varför skäms vi över den kultur vi konsumerar?

Jag blev intresserad av subkulturella grupper och hur de fungerar, vad för slags ”regler” det finns och hur blir man en i gänget. Jag ville undersöka gemenskapen och reaktionen utifrån på dessa grupper. Något som visade sig vara en svår uppgift.  Jag ”klädde ut mig” och gick runt på stan för att försöka få ett hum om hur det kunde vara att göra en del av sin identitet synlig för andra. Då det hela fallerade totalt (ingen respons över huvudtaget)insåg jag att jag var tvungen att byta spår.

Jag kollade förtvivlat på min serie och grämde mig över att jag inte valt att göra min serie om en lite mer seriös och intrikat konflikt, för det fanns ju massor så klart. Istället valde jag en ordvits, typiskt snälla mig att inte gå på någon riktigt tung konflikt. Och då kom jag på idén till ”vad man borde ha sagt-projektet”. Jag blev intresserad av varför man inte säger det man vill säga i en konflikt. Man ursäktar ofta sin tystnad med att man inte ville såra någon men i många fall så ger man inte personer i sin omgivning tillräckligt med cred, de klarar av mer än man tror. Det är inte bara rädslan för att såra som ger en tunghäfta utan bristande självtillit. Är det jag säger viktigt och smart nog? Vad kommer andra tycka? Hur framstår jag? Ofta kan tystnad vara mer sårande än kritik.

Jag hittade sidor med anonyma combacks och ursäkter som jag kom på att jag vill göra offentliga. För att på något sätt få ut allt det där man ville säga så folk kan se det.  Jag satte upp lappar, var inne och nosade på graffiti, satte upp ett självporträtt i brunnsparken.

Jag ville ha en ny metod och valde att göra en leranimation. Skälet till att jag valde leranimation var att jag ville lära mig något nytt. Film är ett bra uttrycksmedel, det blir en stark upplevelse då man kombinerar musik och rörlig bild.

Filmarbetet var väldigt frustrerande och jag spenderade mycket tid framför Youtube-tutorials och slet mitt hår men jag har lärt mig massor under arbetets gång.

Vad har jag lärt mig?

Förutom leranimation och djupare förståelse för redigering och ljudklippning så har jag kommit en bra bit på väg mot att övervinna min egen konflikträdsla. Jag har även känt vilken betydelse handledningssamtalen har haft och det är något som jag kommer ta med mig i min framtida lärarroll.

Jag känner hetsen

SÅ! Nu är filmen i stort sett färdig. Jag måste bara lägga till eftertexten och en titel.

Alla titlar jag kommer på låter så fruktansvärt pretentiösa, men man kan väl få vara lite pretto ibland.

Nu sitter jag och försöker samla mina tankar och få ner dem i ett sista ödesdigert blogginlägg.

Testing testing

Jag tar min utbildning!

Jag har satt mig ner och funderat på vad jag vill ha ut från min utbildning och mer specifikt det pågående gestaltningsarbetet. Jag vill lära mig nya saker!

Under arbetets gång har jag fått inspiration till en film. Jag vill arbete med leranimation. Något som jag senast gjorde i gymnasiet. Jag minns hur vi kastade oss in i projektet med huvudet före. Lärarna hade aldrig sysslat med animation innan så vi fick gå in i arbetet med en experimentell och det-finns-inga-fel attityd. Den vägledning vi fick från våra lärare var av en annan karaktär, de hade inte alla svaren. Man fick lära sig med dem. Ett utmärkt sätt för att lära sig lita på sin egen förmåga.

Varför leranimation?

Jag är fascinerad av att göra något dött levande. Jag vill lära mig något, jag vill gotta ner mig i något riktigt tidskrävande, jag vill känna nervkittlande frustration. För det är så jag jobbar som bäst.

Genom min process så har jag kommit fram till en frågeställning som jag tycker är värd att undersöka. Jag har varit och nosat på många områden som identitetsskapande genom subkulturella förklädnader, vad man inte säger i en konflikt, varför man inte säger det och vad som kan vara utlösningen för all den uppbyggda frustrationen från att inte bli hörd.

                 

Vad jag nu vill undersöka i mitt animationsprojekt är vad kvävda tankar och idéer kan göra med en människa. Vart tar allt vägen? 

Just nu håller jag på att lära mig grunderna: Vilken lera ska jag välja, hur ska sceneriet se ut, vem ska göra rösterna, vilket redigeringsprogram ska jag använda mig av, vilken musik osv osv

Tack youtube!.

Jag har börjat komma in i rollen som någon sorts "hämnare" för de som inte blev hörda. Jag ska samla lite mer material från människor jag känner. Det har dock varit lite trögt på den fronten. Folk vill inte gärna dela med sig av varken förlåtelser eller combacks och det är ju förståeligt...

Jag hoppas att vi kan klura ut något bra sätt att få lite mer material att jobba med på handledningen i morgon.

 Lite bilder på det jag har sysslat med i veckan

Att våga säga vad man tycker och få respons, är en viktig del i processen att finna svaret på frågan:
Vem är jag?
Skolan har ett ansvara att låta elevers röster bli hörda. Och då menar jag inte bara inom skolans trygga sfär utan också låta rösterna höras i samhället. Jan Thavrenius (2010 Skolan och den radikala estetiken)menar att konsten har en stor inverkan på kampen om yttrandefriheten i skolan: ”Konsten kan inspirerar vid skapandet av offentligheter och konstnärliga uttryck kan vara viktiga i det offentliga samtalet – också i skolan”.

Yttrandefrihet, demokrati och offentlighet går hand i hand, så låt oss inte hålla käften längre!

Nu är jag i gång! Gick loss lite på väggen i skulptursalen, kändes härligt. Jag har hittat peppen inför att ta mig ut och måla. Jag ska erövra området där jag bor och sen får vi se (läs världen). Ska ut i kväll och är sugen på att sätta upp några förlåtelser eller en combacks lite här och var. Kul kul!

Att säga det osagda

Jag har bytt spår/spårat ut. Det är ganska rörigt i huvudet just nu men jag har en tanke om konflikträdsla/tunghäfta i konflikter.

 Jag blev inspirerad av Olas film där han spelade olika roller i en konflikt. Det fanns en sekvens då Ola repeterade vad han skulle säga, omformulerade sig, bytte tonläge eller position. I en verklig konflikt så har man inte ofta den möjligheten. En konflikt är ofta en pressad situation som oftast inte bjuder in till de mest kvicktänkta combacksen. Man kanske är upprörd, arg ledsen eller stressad och inte har förmågan att säga det man vill ha sagt. Något som man i efterhand går och grämer sig över – DET BORDE JAG HA SAGT! Att ha de rätta orden, men försent.

Jag satt och kollade på en del hemsidor som har för syfte att fungera som någon sorts release av frustrationen som kommer från att inte lyckats säga det man ville ha sagt.

http://www.jamesedmunds.com/shoulda/

http://wouldhavesaid.com/ 

http://www.joeapology.com/

Jag skulle vilja göra något om kring det här, vad vet jag inte riktigt än men är lite sugen på att hålla på med leranimation.