Avslutande inlägg

Nu kommer den jobbiga biten; att välja ut vad ur mitt insamlade material som ska ställas ut. Min tanke är att ställa ut det som jag anser tillsammans bidrar till en helhet som man kan uppleva som ett men samtidigt som fristående delar.

I samtliga bilder ovan har diabilder används. Jag har utifrån dem skapat nya berättelser. Genom att förvränga, ta bort och lägga till har de annars tydligt föreställande bilderna blivit svårare att läsa.

Jag har under helgen funderat på om jag ska förutom ovanstående bilder (i utskriven form) ska presentera en film jag gjort:

Jag har använt mig av appen MotionPortraits för att ge liv, rörlighet och en röst åt de skådespelare vars filmer och serier jag kollar på istället för att "göra det jag ska". Jag ser filmen som ett metaperspektiv på min egna gestaltning. Jag försöker ständigt fly från att definiera vad jag gör genom att fylla min tid med de berättelser och karaktärer jag älskar att återse. I filmen uppmanas jag att sluta leva genom dessa karaktärer och istället leva mitt liv.

 I utställningen skulle denna film kunna vara en motpol till de fiktiva berättelser jag skapat genom "verklig" dokumentation (diabilder) där filmen istället för att skapa fiktion av verkligheten, utifrån en fiktiv position kommenterar min verklighet.

Fortsättning

När jag funderar på min ursprungstanke om ett inre arkiv känner jag nu att jag har gått ifrån det med mer fokus på att gör arkivet öppet och tillgängligt. Öppet för tolkning. Arkiv överhuvudtaget klingar på något vis illa. Jag skulle istället vilja säga att jag intresserar mig för dokumentation.

Jag har själv svårt med processdokumentation när jag befinner mig i en process. När man har skrivit något om det man håller på med känns det på något vis som man kväver det spontana i görandet. Så fort något benämns så upphör möjligheten att detta något skulle kunna vara något annat.

Men jag tror också det finns förtjänster med att beskriva vad man håller på med. Man blir själv medveten om var man är och vart man är på väg. Det blir också lättare för andra att stödja processen.

Det jag gör nu är att försöka bygga på min samling ”öppna berättelser”, prova nya medier att berätta igenom. Nu har jag provat akvarell.

Tankar om processen

Vi är alla samlare. Vissa samlar på porslinsfigurer och använt presentpapper andra samlar fakturor i prydliga färgkodade pärmar. Vi samlar på det som av olika skäl är viktigt för oss att bevara. Vårt samlande kan kanske utifrån ses som sentimentalt, onödigt eller rent av osmakligt men vi fortsätter bygga på våra samlingar. 

Jag blev intresserad av samlande då jag hittade flera lådor fyllda med diabilder som jag aldrig sett tidigare i mina föräldrars garage. Vi har inte haft någon diabildsprojektor på många år så samlingen för mig tedde sig högst opraktisk. 

Jag började plocka ut de plastramsförsedda bilderna ur deras askar för att se vad de föreställde. Samtliga bilder var från en tid då jag inte fanns. Lådorna innehöll Bilder på människor och platser som jag ibland kände genom återberättande eller från fotoalbum, men oftast var det främlingar.

Jag belyste dem med ficklampa och märkte snart att det var intressant att belysa flera bilder samtidigt, på varandra i olika kombinationer. Jag skapade nya berättelser. Jag drogs till det surrealistiska och drömlika i det dubbla bilderna. Genom att kombinera bilderna så blev det svårare att urskilja vad de föreställde, man var tvungen att gå nära och verkligen se. Jag såg det som att jag gjorde ett pussel för betraktaren utan självklar lösning, där berättelsen varken för mig eller betraktaren skulle vara direkt läsbar.

Att kombinera bilder så de lyser igenom varandra, eller att projicera på levande underlag har ett symboliskt värde för mig. Att se skilda artefakter, minnen och/eller miljöer blandas ser jag som en uppmuntrande tanke om möjligheter som finns bara man är bredd att titta närmre. Möjligheten att skapa något nytt med hjälp (direkt eller indirekt)av andra.

Jag slogs av tanken att min konstnärliga process nu möte andras. Jag tog en samling som inte var min och att skapade med detta material något nytt.

Utifrån denna process började jag göra kopplingar till min framtida didaktiska praktik som bildlärare. Jag insåg vilken stor resurs det kan var att samla, och även ta del av andras samlingar som man också gör inom bildämnet i skolansvärld. Ofta i bilden i skolan arbetar man med mappar/portfolios där allt producerat material hamnar, som underlag för bedömning. I bildmappen lägger man det som är färdigt, då slutar du tänka på det, det är gjort, dags att gå vidare i den raka linjens utveckling. Titta vad du gjorde då, se nu hur mycket du utvecklats. Varför inte stanna kvar gotta ner sig, gräva, testa, visa, prata och diskutera med andra?

Måla skogen röd

Experiment

Fragment

Jag ser mitt arbete med diabilderna som ett upptäckande av fragment. Fragment av minnen och tider som jag aldrig upplevt. Jag använder delarna för att skapa nya historier. 

Det står tre stora lådor i sin tur fyllda med mindre lådor fyllda av diabilder i mina föräldrars garage. Lådorna med diabilder är ofta märkta med plats- och/eller tidsbeskrivning, ibland är etiketten tom. Jag börjar med att välja ut en eller flera lådor vars rubricering tilltalar mig. Jag lägger sedan ut diabilderna på en overhead och projicerar dem. Oftast så känner jag människorna och platserna som visar sig men jag saknar ett sammanhang. Genom att sätta ihop olika diabilder, belysa och fotografera skapar jag något nytt. En ny berättelse, ett fabricerat minne.

Jag har nu börjat arbeta med berättelser på papper. Genom att måla av, ta bort och lägga till har jag gett bilderna ett annat uttryck och sammanhang.