Jag har tidigare arbetat med koncept som:
 |
| Bevarade minnen |
 |
| Kamouflage - Osynligt/synligt |
I denna gestaltnings period vill jag använda mig av det jag
har valt att kalla mitt inre arkiv. Inom detta arkiv ryms allt, tankar,
referenser, influenser och minnen. Jag vill i denna gestaltning ta tillvara på
vad jag tidigare gjort och utveckla det.
När jag har varit ute på VFU så har jag upplevt ett stort
motstånd från elevernas sida att dokumentera och reflektera på det sätt som de
blir uppmanade av sina lärare att göra. Det kan till exempel röra sig om att läraren ber eleven reflektera över hur hen nådde fram till slutprodukten genom att besvara frågor om processen på papper eller liknande.
Det blir svårt att tänka tillbaka på en
resa man redan gjort. Man kanske står där med en ljuslykta och känner sig mest
besvärad över att behöva tänka kring vad hur och varför man gjort det man gjort.
Jag tror att det är viktigt att få respons på tankar man har
när man faktiskt ingår i processen. Jag tror också att dokumentationens syfte
måste belysas och omformuleras så att värdet i att förstå vad man gör när man
gör det kan kopplas till ett vetenskapligt sammanhang. Jag tror att det är
viktigt att ta en närmare titt på varför det är viktigt och även hur man skulle
kunna integrera dokumentation av den estetiskaläroprocess som en naturlig och
utvecklingsinriktad beståndsdel i bildarbete i skolan. Jag vill visa på att
arbetet kring det man gör, hur man pratar, skriver eller på andra sätt
förmedlar vad man håller på med för sig själv och andra är minst lika viktigt
som slutprodukten.
Didaktiska frågeställningar:
Kan bilden i skolan närma sig konstnärlig forskning?
Vad händer om man öppnar upp den individ- och produktcentrerade
processdokumentationen?
Vilka för- och nackdelar kan ett skifte från reflektion till
diffraktion innebära?
Referenser:
Artikel - Diffractive
Propositions: Reading Alfred North Whitehead with Donna Haraway and Karen Barad
Jenny holzer
Stina wollter
Zandras Opponering:
SvaraRaderaNär jag läser din blogg så verkar vi brottas med liknande tankar. Jag började för ett års sedan i samma funderingar och resonemang. Att jag själv är för bloggandet/portfolio/kommunikationen kring processen, reflektion. Att det som HDK står för är något bra och utvecklande för både en själv och bildämnet. Men att det finns ett tydligt motstånd inom sig själv som är svårt att tackla. Hur kan man då lära sina elever att inte känna så, när man inte gör det själv…? Hur kan man förespråka något som man själv har så svårt för?
Jag kan ju ha tolkat dig fel för att det står mig så nära? För att det var det som jag ville åt för ett år sedan.
Dina frågeställningar är intressanta.
Hade bara velat veta mer av ren nyfikenhet och för ett förtydligande för mig.
Vad menar med den här frågeställningen?:
Vad händer om man öppnar upp den individ- och produktcentrerade processdokumentationen? Allstå jag undrar, hur öppnar man upp den?
Vilka för- och nackdelar kan ett skifte från reflektion till diffraktion innebära?:
Hur tänker du här? Vad är den exakta skillnaden mellan de betydelserna?
Dina bilder är tilltalande.
Känslan är ju att det ligger flera lager över varandra. Transparant. Allt finns hela tiden. Suddig form. Klart och otydligt samtidigt.
Tack för din respons Zandra.
RaderaJag känner mig nog ganska övertygad om att en mer processinriktad didaktik inom bildämnet är utveckling i rätt riktning. Dock så tror jag inte att "hdk-modellen" är direktöverförbar. Jag försöker nog mest formulera hur modellen kan anpassas till skolan. Det är svårt som du säger och jag tror inte man kan förvänta sig en snabb förändring.
Det jag tänker på i frågeställningen: "Vad händer om man öppnar upp den individ- och produktcentrerade processdokumentationen?" Jag tänker att man lägger mer fokus på experiment, utforskande och samlande. Man kanske också bloggar eller på annat vis gör elevernas processer tillgängliga för alla i klassen.
Reflektion som metafor och metod är att spegla, se tillbaka och fundera. Diffraktion enligt den feministiska kvantfysikern Karen Barad kan användas som metafor och metod. Diffraktion är en mönsterbrytande effekt. T.ex. när en sten skapar ringar på vatten och du släpper ytterligare en sten så bildas ett nytt mönster då de gamla och nya ringarna möts. Jag ser det som en spännande metafor för ett nytt sätt att tänka i en process.