sammanfattning av min process

Vi har nu i sju veckor jobbat med ett tematiskt gestaltningsarbete.Temat för gestaltningen var konflikt och utgångspunkten var den serie vi skapat i samband med vår Vfu som också tangerade temat konflikt.

I början av gestaltningsperioden innan vår första handledning kände jag mig väldigt förvirrad. Jag kände mig fast i temat och serien, jag stod bara och stampade.

Efter handledningen så var det som om något lossnade, jag kom på idéer medan jag pratade och massa inspiration bara välde emot mig. Den där sociokulturella teorin är nog inte ute och cyklar. Att säga något högt är något helt annat än att tänka det. Responsen från andra driver en framåt.

Jag fick så många idéer att jag var tvungen att sålla bort en del. Men det fanns en röd tråd genom virrvarret av lösryckta ideér. Allt knöts på något sätt samman av att de berörde temat identitet. Vem är jag för andra, vad är pinsamt att tycka om, olika images man har i olika sällskap. Varför skäms vi över den kultur vi konsumerar?

Jag blev intresserad av subkulturella grupper och hur de fungerar, vad för slags ”regler” det finns och hur blir man en i gänget. Jag ville undersöka gemenskapen och reaktionen utifrån på dessa grupper. Något som visade sig vara en svår uppgift.  Jag ”klädde ut mig” och gick runt på stan för att försöka få ett hum om hur det kunde vara att göra en del av sin identitet synlig för andra. Då det hela fallerade totalt (ingen respons över huvudtaget)insåg jag att jag var tvungen att byta spår.

Jag kollade förtvivlat på min serie och grämde mig över att jag inte valt att göra min serie om en lite mer seriös och intrikat konflikt, för det fanns ju massor så klart. Istället valde jag en ordvits, typiskt snälla mig att inte gå på någon riktigt tung konflikt. Och då kom jag på idén till ”vad man borde ha sagt-projektet”. Jag blev intresserad av varför man inte säger det man vill säga i en konflikt. Man ursäktar ofta sin tystnad med att man inte ville såra någon men i många fall så ger man inte personer i sin omgivning tillräckligt med cred, de klarar av mer än man tror. Det är inte bara rädslan för att såra som ger en tunghäfta utan bristande självtillit. Är det jag säger viktigt och smart nog? Vad kommer andra tycka? Hur framstår jag? Ofta kan tystnad vara mer sårande än kritik.

Jag hittade sidor med anonyma combacks och ursäkter som jag kom på att jag vill göra offentliga. För att på något sätt få ut allt det där man ville säga så folk kan se det.  Jag satte upp lappar, var inne och nosade på graffiti, satte upp ett självporträtt i brunnsparken.

Jag ville ha en ny metod och valde att göra en leranimation. Skälet till att jag valde leranimation var att jag ville lära mig något nytt. Film är ett bra uttrycksmedel, det blir en stark upplevelse då man kombinerar musik och rörlig bild.

Filmarbetet var väldigt frustrerande och jag spenderade mycket tid framför Youtube-tutorials och slet mitt hår men jag har lärt mig massor under arbetets gång.

Vad har jag lärt mig?

Förutom leranimation och djupare förståelse för redigering och ljudklippning så har jag kommit en bra bit på väg mot att övervinna min egen konflikträdsla. Jag har även känt vilken betydelse handledningssamtalen har haft och det är något som jag kommer ta med mig i min framtida lärarroll.