Att använda ett misslyckande

Det känns som jag just nu lever min examensuppsats. Allt ingår på något vis i processen. Mitt konstnärliga arbete började i ljuset av ett ”misslyckande”(jag valde att inte gå upp med mitt skriftliga arbete). Om man nu kan kalla det misslyckande, jag väljer att se det som en del i min process. Som jag tidigare nämnt så har förväntningar spelat en stor roll i min motvilja att försöka. Jag har länge haft stor prestationsångest över det mesta i mitt liv. Jag har en vision om hur allt ska vara och bli. En ouppnåelig standard som jag absolut inte vill överföra på mina kommande elever.

Jag vill genom mitt konstnärliga kunskapande undersöka mig själv som pedagog och konstnär. I min process är jag både lärare och elev. Eftersom jag själv har svårt med processdokumentation så måste jag visa allt och utnyttja det som jag upplever som misstag. Varför ser jag det som ett misslyckande? Vad kan jag förändra?

Eftersom jag som lärare vill att mina elever ska använda sina misslyckanden på ett konstruktivt vis så måste jag också kunna göra det.

"Mistakes are the portals of discovery."- James Joyce

Jag intresserar mig för att berätta historier om vad som sker i tomma rum men jag har tänkt på hur det skulle fungera att använda samma teknik fast på porträtt. I går freeze frameade jag olika scener med både människor och miljöer i olika filmer och tvserier. Jag planerar att skriva ut på hdk i morgon och använda dem som underlag istället för tidningarna.  Det som intresserar mig är att jag då har möjlighet att använda samma bild flera gånger och på så vis se en progression. Det blir också lättare att använda samma bild som bakgrund om jag skulle vilja göra en stop motion eller något liknande. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag letar efter men jag vet att jag kommer känna igen det när jag ser det.