Jag tänker nu i efterhand på hur svårt det kan vara att motivera sig inför något som bedöms. Saker jag planerar att lägga upp på bloggen känns tunga och trögstartade medan "kladdpappret" kändes oemotståndligt.
Jag tror att förväntningar på det man gör (verkliga liksom inbillade)i bland kan kväva det impulsivt lustfyllda görandet. Rädslan för att misslyckas tycker jag ofta försvinner när man blir uppslukad i något.
Min plan är nu att glömma de verkliga och inbillade förväntningarna på denna gestaltning och börja där jag står.
I anslutning till mina tankar om förväntningar tänker jag på alla elever man stött på som knycklar ihop det dem skapat så att ingen ska se eller suddar håll i pappret. Hur kan man som lärare undvika att ge sina elever prestationsångest? Även om prestationer i slutändan måste mätas så tycker jag vi måste tillåta oss att glömma bort det då och då. Tillåta saker att ta tid, vara oväntade och misslyckade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar