Spelets regler

Spelets regler

The lucid dream project

Jag tar kontroll över mitt undermedvetna och låter det bli  inspiration för mig mitt skapande.

Inspiration och referenser;

Spelets regler

Jag minns att min syster hade sommarjobb som reklamutdelare

Spelets regler

Minns du dagen då molnen föll till marken?

En önskan om en klar himmel fick dem att dala ner som tussar av spunnet socker

VAD HUR VARFÖR

Vad - Leranimation

Hur - Jag har arbetat fram ett ansikte i en modelleringslera som heter plastilina. Jag gjorde ansiktet i en hanterbar storlek för att lättare kunna förändra ansiktsuttryck utan att det skulle bli alldeles för pilligt. Jag använde mig av stopmotionteknik och förde sedan över bilderna för redigering. Jag spelade in ljud och röster på min telefon, men på grund av tekniska svårigheter så gick inte de materialet att använda utan jag fick spela in min sambos röst direkt i datorn. Den stora massan av bilder (ca.800 stycken)var först lite överväldigande men ju mer jag bekantade mig med redigeringsprogrammet desto bättre gick det.
Jag har verkligen tänjt mina gränser för hur länge jag kan arbeta och kommit på att jag är väldigt effektiv under press. Jag kom på i slutet av min process att jag vill prova på leranimation och tiden försvann snabbt. Arbetet var tidskrävande och med väldigt lite pay off men det var så fruktansvärt roligt att jag känner att jag vill fortsätta med det på fritiden. 

Varför - Jag ville göra en sorts "sammanfattning" av den punkt jag står i min process nu. Jag har insett i efterhand att det blev lite som en illustration av min process och på något sätt frånskild från från min gestaltning i övrigt. Detta var inte alls min tanke. Jag ville gestalta en frågeställning som jag tror alla människor brottas med vid någon punkt i sina liv.
Filmen handlar om hur tystnad kan göra hemska saker med människor. Hur vår feghet, osäkerhet och i vissa fall medkänsla stoppar oss från att säga vad vi tycker. Vem har rätten att tala? Vem fan är jag att säga till dig? Vem fan är du att säga till mig?. Vad tar allt vägen? Vad händer om man nöjer sig med att rikta frustrationen åt ett annat håll, mår man bättre då, i så fall hur länge?
Jag fick lite kritik för att figuren ler på slutet av filmen som om den skulle förespråka att hålla saker inom sig tills man spricker. Så är verkligen inte fallet. Jag ville avsluta på ett hoppfullt sätt. Figuren är tillfreds för hen har nått ett nytt plan av medvetenhet. Allt som har byggts upp har försvunnit bort och nu finns det utrymme att bygga från grunden. Jag valde att göra infadning i svart i början av filmen och utfadning i vit för att symbolisera ett uppvaknande ett nytt sätt att se på livet.

sammanfattning av min process

Vi har nu i sju veckor jobbat med ett tematiskt gestaltningsarbete.Temat för gestaltningen var konflikt och utgångspunkten var den serie vi skapat i samband med vår Vfu som också tangerade temat konflikt.

I början av gestaltningsperioden innan vår första handledning kände jag mig väldigt förvirrad. Jag kände mig fast i temat och serien, jag stod bara och stampade.

Efter handledningen så var det som om något lossnade, jag kom på idéer medan jag pratade och massa inspiration bara välde emot mig. Den där sociokulturella teorin är nog inte ute och cyklar. Att säga något högt är något helt annat än att tänka det. Responsen från andra driver en framåt.

Jag fick så många idéer att jag var tvungen att sålla bort en del. Men det fanns en röd tråd genom virrvarret av lösryckta ideér. Allt knöts på något sätt samman av att de berörde temat identitet. Vem är jag för andra, vad är pinsamt att tycka om, olika images man har i olika sällskap. Varför skäms vi över den kultur vi konsumerar?

Jag blev intresserad av subkulturella grupper och hur de fungerar, vad för slags ”regler” det finns och hur blir man en i gänget. Jag ville undersöka gemenskapen och reaktionen utifrån på dessa grupper. Något som visade sig vara en svår uppgift.  Jag ”klädde ut mig” och gick runt på stan för att försöka få ett hum om hur det kunde vara att göra en del av sin identitet synlig för andra. Då det hela fallerade totalt (ingen respons över huvudtaget)insåg jag att jag var tvungen att byta spår.

Jag kollade förtvivlat på min serie och grämde mig över att jag inte valt att göra min serie om en lite mer seriös och intrikat konflikt, för det fanns ju massor så klart. Istället valde jag en ordvits, typiskt snälla mig att inte gå på någon riktigt tung konflikt. Och då kom jag på idén till ”vad man borde ha sagt-projektet”. Jag blev intresserad av varför man inte säger det man vill säga i en konflikt. Man ursäktar ofta sin tystnad med att man inte ville såra någon men i många fall så ger man inte personer i sin omgivning tillräckligt med cred, de klarar av mer än man tror. Det är inte bara rädslan för att såra som ger en tunghäfta utan bristande självtillit. Är det jag säger viktigt och smart nog? Vad kommer andra tycka? Hur framstår jag? Ofta kan tystnad vara mer sårande än kritik.

Jag hittade sidor med anonyma combacks och ursäkter som jag kom på att jag vill göra offentliga. För att på något sätt få ut allt det där man ville säga så folk kan se det.  Jag satte upp lappar, var inne och nosade på graffiti, satte upp ett självporträtt i brunnsparken.

Jag ville ha en ny metod och valde att göra en leranimation. Skälet till att jag valde leranimation var att jag ville lära mig något nytt. Film är ett bra uttrycksmedel, det blir en stark upplevelse då man kombinerar musik och rörlig bild.

Filmarbetet var väldigt frustrerande och jag spenderade mycket tid framför Youtube-tutorials och slet mitt hår men jag har lärt mig massor under arbetets gång.

Vad har jag lärt mig?

Förutom leranimation och djupare förståelse för redigering och ljudklippning så har jag kommit en bra bit på väg mot att övervinna min egen konflikträdsla. Jag har även känt vilken betydelse handledningssamtalen har haft och det är något som jag kommer ta med mig i min framtida lärarroll.

Jag känner hetsen

SÅ! Nu är filmen i stort sett färdig. Jag måste bara lägga till eftertexten och en titel.

Alla titlar jag kommer på låter så fruktansvärt pretentiösa, men man kan väl få vara lite pretto ibland.

Nu sitter jag och försöker samla mina tankar och få ner dem i ett sista ödesdigert blogginlägg.

Testing testing

Jag tar min utbildning!

Jag har satt mig ner och funderat på vad jag vill ha ut från min utbildning och mer specifikt det pågående gestaltningsarbetet. Jag vill lära mig nya saker!

Under arbetets gång har jag fått inspiration till en film. Jag vill arbete med leranimation. Något som jag senast gjorde i gymnasiet. Jag minns hur vi kastade oss in i projektet med huvudet före. Lärarna hade aldrig sysslat med animation innan så vi fick gå in i arbetet med en experimentell och det-finns-inga-fel attityd. Den vägledning vi fick från våra lärare var av en annan karaktär, de hade inte alla svaren. Man fick lära sig med dem. Ett utmärkt sätt för att lära sig lita på sin egen förmåga.

Varför leranimation?

Jag är fascinerad av att göra något dött levande. Jag vill lära mig något, jag vill gotta ner mig i något riktigt tidskrävande, jag vill känna nervkittlande frustration. För det är så jag jobbar som bäst.

Genom min process så har jag kommit fram till en frågeställning som jag tycker är värd att undersöka. Jag har varit och nosat på många områden som identitetsskapande genom subkulturella förklädnader, vad man inte säger i en konflikt, varför man inte säger det och vad som kan vara utlösningen för all den uppbyggda frustrationen från att inte bli hörd.

                 

Vad jag nu vill undersöka i mitt animationsprojekt är vad kvävda tankar och idéer kan göra med en människa. Vart tar allt vägen? 

Just nu håller jag på att lära mig grunderna: Vilken lera ska jag välja, hur ska sceneriet se ut, vem ska göra rösterna, vilket redigeringsprogram ska jag använda mig av, vilken musik osv osv

Tack youtube!.

Jag har börjat komma in i rollen som någon sorts "hämnare" för de som inte blev hörda. Jag ska samla lite mer material från människor jag känner. Det har dock varit lite trögt på den fronten. Folk vill inte gärna dela med sig av varken förlåtelser eller combacks och det är ju förståeligt...

Jag hoppas att vi kan klura ut något bra sätt att få lite mer material att jobba med på handledningen i morgon.

 Lite bilder på det jag har sysslat med i veckan

Att våga säga vad man tycker och få respons, är en viktig del i processen att finna svaret på frågan:
Vem är jag?
Skolan har ett ansvara att låta elevers röster bli hörda. Och då menar jag inte bara inom skolans trygga sfär utan också låta rösterna höras i samhället. Jan Thavrenius (2010 Skolan och den radikala estetiken)menar att konsten har en stor inverkan på kampen om yttrandefriheten i skolan: ”Konsten kan inspirerar vid skapandet av offentligheter och konstnärliga uttryck kan vara viktiga i det offentliga samtalet – också i skolan”.

Yttrandefrihet, demokrati och offentlighet går hand i hand, så låt oss inte hålla käften längre!

Nu är jag i gång! Gick loss lite på väggen i skulptursalen, kändes härligt. Jag har hittat peppen inför att ta mig ut och måla. Jag ska erövra området där jag bor och sen får vi se (läs världen). Ska ut i kväll och är sugen på att sätta upp några förlåtelser eller en combacks lite här och var. Kul kul!

Att säga det osagda

Jag har bytt spår/spårat ut. Det är ganska rörigt i huvudet just nu men jag har en tanke om konflikträdsla/tunghäfta i konflikter.

 Jag blev inspirerad av Olas film där han spelade olika roller i en konflikt. Det fanns en sekvens då Ola repeterade vad han skulle säga, omformulerade sig, bytte tonläge eller position. I en verklig konflikt så har man inte ofta den möjligheten. En konflikt är ofta en pressad situation som oftast inte bjuder in till de mest kvicktänkta combacksen. Man kanske är upprörd, arg ledsen eller stressad och inte har förmågan att säga det man vill ha sagt. Något som man i efterhand går och grämer sig över – DET BORDE JAG HA SAGT! Att ha de rätta orden, men försent.

Jag satt och kollade på en del hemsidor som har för syfte att fungera som någon sorts release av frustrationen som kommer från att inte lyckats säga det man ville ha sagt.

http://www.jamesedmunds.com/shoulda/

http://wouldhavesaid.com/ 

http://www.joeapology.com/

Jag skulle vilja göra något om kring det här, vad vet jag inte riktigt än men är lite sugen på att hålla på med leranimation.

Vem fan tror du att du är?!

Jag bestämde min efter handledningen i måndags att jag ville klä mig i olika subkulturella roller och se hur jag blev bemött, för att lättare förstå varför man väljer att vara ”speciell fast likadan”.

Nu har jag varit ute i 4 timmar i mina olika förklädnader, jag har suttit utanför centralen med rosa hår, svarta kläder och en fejk tatuering på halsen. Jag har druckit kaffe på Starbucks med en laptop och glasögon utan glas. 

Ingenting hände! Ingen kollade extra mycket, ingen pratade med mig. 

 När jag satt på bussen hem så kände jag mig väldigt besviken. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jag hade hoppats på att min gestaltning skulle få nytt liv och jag skulle föras vidare på något sätt.

Då plötsligt rycks min ena hörlur ur örat och en äldre man säger högljutt

- ”VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR?!”.

Jag hasar förskräckt ur sättet och förstår att han har bett mig flytta på mig många gånger. Han kliver av grymtande och jag sätter mig igen.

VEM FAN TROR JAG ATT JAG ÄR?! – Jag byter spår och går vidare

Jag släpper utsidan och försöker fokusera på insidan

 

v. 17

Jag har haft lite svårt att börja med något i veckan.

Jag har gjort färdigt min serie som är en kommentar på Morrisseys plumpa uttalande om massakern i Norge.

Jag har känt att det har varit för mycket tänka och för lite göra så jag satte mig i skulptursalen i fredags och målade lite olja.

Jag målade av en doodle som jag skissat på en föreläsning. Kan saker man gör utan intention vara konst för någon annan. Kan det finnas mening i något som först bara var klotter?


 Jag har börjat fundera över hur man skulle kunna utföra någon sorts undersökning av människors kulturkonsumtion. Genom någon sorts öppen grupp besluta demokratiskt vad som är den bästa kulturen men också vad som är den hemliga kulturen, den som man inte gärna medger att man konsumerar.

 Jag har funderat över subkulturella grupper och grupper som inte riktigt är grupper som man inte själv placerar sig i utan som man blir tilldelad en plats i pga. klädval, musiksmak och andra kulturella preferenser.  fördomar och vi-mot-dom-attityd är känslan jag får av subkulturella grupper, men vad finns det för fördelar?I Individualistisk tillsammans speciell men likadan, känns som en paradox...

Varför delar vi in människor i olika fack? I vilket fack hamnar jag?

Hipster
  
  Emo Kawaii Punk Goth

Serie

Based on a true story

Nu har vi haft vårt första handledningssamtal och det känns så schuuukt mycket bättre.

Jag kom till handledningen och var helt tom i huvudet men när det var min tur bubblade bara idéerna som jag förut inte kunde formulera.

Inget är spikat. Jag ska börja på allt och se vart jag landar.

JAG SKA:

* SKRIVA ETT KULTURMANIFEST OCH SKAPA EN RÖRELSE

* UNDERSÖKA SUBKULTURELLA GRUPPERS "REGLER"

* GÖRA EN THEME SONG/MUSIKVIDEO (FÖR ATT PROMOTA RÖRELSEN)

* STÄLLA UT MIN SERIE

* UNDERSÖKA "SKÄMSFILTRET" VAD ÄR OKEJ?

* PROVA NYA SAKER

Min lilla följetong här nu då - två nya rutor

v.15

GESTALTNING
tema konflikt

Jag har suttit och nästan stirrat mig blind på min serie som ska vara inspirationen/startpunkten för vår tematiska gestaltning. Jag kan se flera riktningar jag skulle vilja ta.

SVEK-När någon man ser upp till gör en besviken. I vår framtida roll som lärare kommer man bli tilldelad en sorts ledarroll som man kanske inte alltid är bekväm med. Missbruk av makt. Vad är rätt vad är fel?

KULTURSYN/TYCKE OCH SMAK-Vad är fin-/fulkultur, vad är bra vad är dåligt, vem har makten att bestämma? VAD ÄR KONST? Olika sammanhang, olika svar?

Jag har även en del lösa idéer som är väldigt svår formulerade i nuläget så jag får tänka lite mer.

Under tiden jag har tänkt har jag också gjort! Jag har börjat på en ny serie. Här är de två första rutorna


Jag undersöker rollen som förebild. Hur kan man älska någon utan att tycka om? ÄLSKA ATT HATA/HATA ATT ÄLSKA

Kan serier vara konst?


Det tycker Roy lichtenstein

Sånt som man gör när man inte vill skriva tenta

Träffade en kompis vid Härlanda tjärn!

Serie

Jag var tyvärr sjuk under serie-diskussionen med Kernell men här är min serie om konflikter på VFU:n



Jag var aldrig med om den här händelsen själv men jag och min LLU satt och pratade om hur missförstånd på grund av generationsklyftor eller ironisk humor och då berättade han om den här händelsen. Flickan i berättelsen hade antagligen aldrig hört uttrycket "flitens lampa" och hörde istället sliten slampa.
Jag berättade om min oro för att för att missuppfattas på grund av min ironiska humor och han menade att det finns alltid en risk för att missuppfattas men då måste man ha en så pass stark trygghet inom klassen att elever kan säga till om de upplever att de blir dåligt behandlade både av lärare och andra elever. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle hänt om flickan inte reagerat utan istället gått och trott att hennes lärare hade kallat henne en sliten slampa. Usch och fy för missförstånd. Men en ganska rolig historia ändå! :)

Ångest, ångest är min arvedel.

Känner mig en aning deppig efter en rätt oinspirerande VFU-period. Det är tråkigt att se bildens låga status på så nära håll. Elever som börjar kursen(/kurserna Bild 100 p är nämligen exakt likadan som Bild 150 p bara att man måste vara där fler gånger?!) mitt i eller som inte blivit klara på två år. Som alla kommer och går som de vill och betar av uppgifter på en lista. Going through the motions-känsla över det hela. Inget ont om eleverna eller min LLU, jag blir bara så jäkla frustrerad över hela situationen.


Nä ny VFU-plats och nya tag får det bli!

Som tur är så har jag en spännande gestaltningsdel framför mig. HEJA HEJA!

Inspiration

Jag sitter på youtube och kollar på filmsminkningstutorials. Vilket hantverk! Jag hamnade på Stan Winstons school of character arts. Där finns massa sköna filmer som visar deras arbete med specialeffekter och conceptart. Skapandet av karaktärer från skissarbete till slutprodukt.

Film är en konstform som berör så många delar av bildskapande. Processen från en idé till en slutprodukt är lång. Idén byter händer och omformas i olika steg. Genom att interagera med andra får man nyttiga inputs som för arbetet vidare. Ett inspirerande arbetssätt som jag tror skulle fungera i bildämnet och även i skolan som helhet.


Stan winston Hämtad från:http://www.deadcelebrityhaiku.com/2008/06/390/

Det rör så många delar av bildämnet att jag tror att ett projekt med med en film skulle täcka en hel kursplan, beröra alla mål och mer där till.

Ett ämnesövergripande filmprojekt på en skola hade varit helt fantastiskt. Kanske med svenska,bild,musik och digitaltskapande. Manus och screenplay från svenskan, conceptart, kostym, smink från bilden, musik och ljud från musiken och klippning och redigering från digitaltskapande. VILKEN GREJ!

Stan Winston School of character arts

Ett försök till sammanfattande reflektionstankar

Under de två veckorna som gått efter vår första VFU-period har vi behandlat bedömning och hur man förhåller sig till kursplanerna. Det har varit tunga lass med teorier om bedömning och kunskapsbegrepp i stort.

Jag har fått ut oerhört mycket av de här två veckorna och känner hur alla teorier, forskning och diskussioner jag har tagit del av börjar behandlas i mitt huvud. Det blir ett urplock av teorier som jag gillar, egna tankar och tolkningar av dem som får bilda en sorts värdegrund som jag kan utgå i från. Jag börjar få syn på mina mål för framtiden.

Vilken sorts lärare vill jag vara? Hur ser jag på kunskap? Framtiden har aldrig känts så nära som nu.

Efter att ha läst Lars Lindströms kapitel Portföljmetodik i estetiska ämnen har jag funderat mycket på hur jag vill arbeta, hur mina kursplaneringar kommer se ut och hur arbetet ska dokumenteras. Jag känner mig både ivrig, överväldigad.

Idé till lektion

Jag tänkte låta eleverna få konstruera ett eget album cover till ett band/artist de gillar. Genom att skissa och fundera kring marknadsföring, målgrupper, ideal och sedan pitcha sin ide till sina klasskamrater, får de en förståelse för hur man arbetar processinriktat och hur man diskuterar och ger konstruktiv kritik till andra.




Nu funderar jag kring material. Bör man begränsa sig, och utgå från ett tillvägagångssätt eller ska det vara helt fritt. Tänk och knak.

Vart går gränsen?

Interaktiv gestaltning

Vi gör nu en gruppgestaltning med temat gränser.

Vi började vår gestaltningsresa med en gammal hederlig tankekarta där ifrån utgick vi från det vi tyckte var mest intressant, sociala normer och personliga gränser. Utifrån det hamnade vi i tankar kring spel och spelregler. Vad får man/får man inte göra mot andra människor? Vart går gränsen? Den konstnärliga identiteten, hur stark är den? Får man inkräkta på andras verk?


Vi kom på tanken av ett pussel där vi individuellt skapade bitar som sedan med hjälp av varandra skulle bilda en helhet.


I morgon ska vi försöka vara lite mer hänsynslösa och trängas tillsammans på en yta och måla.