Sammanfattningsvis...

Gestaltningsperioden började med en tyst promenad i grupp, från HDK till Hagakyrkan. Sträckan var tänkt att vara vårt undersökningsområde. Jag upplevde uppstarten som ganska trög, jag hade svårt att hitta en bra ingång som intresserade mig. Under promenaden så spelade jag in ljud som ett experiment för att se om jag kunde avläsa var vi befann oss på sträckan genom ljuden. Jag funderade kring minnen och återskapandet av dem (något som jag har arbetat med tidigare).

Jag upplevde att spåret var för tunt och började arbeta i ateljén. Jag ville göra något handgripligt och stort eftersom jag ofta övertänker mina olika koncept. Jag bläddrade i litteraturen och pratade med klasskamraterna uppe i ateljén. Jag fastnade för konturerna av en häst med texten ”måla din inre häst”. Jag ville göra något lustfyllt utan prestationer och beslöt mig för att måla på en staty som stod i ett hörn. Jag började arbete utifrån idén att manipulera befintliga uttryck, lägga till och ta bort för att göra någonting nytt.

Jag hittade också två skulpturer som avbildade barnansikten. Jag provade att täcka över dem med vitt tyg. Jag använde trälim för att få en hård och glansig yta. Jag tänkte på statyerna och deras nya utseende som ett sorts bevarande. Min plan var att ta av tyget som stelnat och genom det försöka gestalta ett fångat ögonblick, men jag tyckte inte det blev estetiskt tilltalande. Idén kändes extra misslyckad då den respons jag fick var att det var väldigt obehagligt, med kopplingar till skräckfilm osv. Jag fortsatte producera och blev nog lite färgad av skräckfilmsreferenser och liknande. Jag funderade på hur det ofta i skräckfilmer finns förväntningar på att det ”söta och rena” t.ex. en docka, ett mjukisdjur eller ett barn ska vara ond. Jag funderade över detta i relation till barndomen och hur den ofta skildras som något upphöjt och rent. Hur skulle ett förruttnat barndomsminne se ut? 

Jag övergav det spåret eftersom det inte kändes spännande längre och fick med hjälp av handledningen idén att fokusera på övertäckandet. Efter en del experiment upptäckte jag att det var spännande att klä in platser, föremål och personer. Genom tyget kunde man se former och scenariot som utspelade sig men det fanns fortfarande ett tacksamt tolkningsutrymme. Jag ville skildra begäret att bevara det man inte kan bevara, minnen, personer, förhållanden, platser och tider i livet. En mental vind där allt är övertäckt och svåråtkomligt.