Spelets regler

The lucid dream project

Jag tar kontroll över mitt undermedvetna och låter det bli  inspiration för mig mitt skapande.

Inspiration och referenser;

Spelets regler

Jag minns att min syster hade sommarjobb som reklamutdelare

Spelets regler

Minns du dagen då molnen föll till marken?

En önskan om en klar himmel fick dem att dala ner som tussar av spunnet socker

VAD HUR VARFÖR

Vad - Leranimation

Hur - Jag har arbetat fram ett ansikte i en modelleringslera som heter plastilina. Jag gjorde ansiktet i en hanterbar storlek för att lättare kunna förändra ansiktsuttryck utan att det skulle bli alldeles för pilligt. Jag använde mig av stopmotionteknik och förde sedan över bilderna för redigering. Jag spelade in ljud och röster på min telefon, men på grund av tekniska svårigheter så gick inte de materialet att använda utan jag fick spela in min sambos röst direkt i datorn. Den stora massan av bilder (ca.800 stycken)var först lite överväldigande men ju mer jag bekantade mig med redigeringsprogrammet desto bättre gick det.
Jag har verkligen tänjt mina gränser för hur länge jag kan arbeta och kommit på att jag är väldigt effektiv under press. Jag kom på i slutet av min process att jag vill prova på leranimation och tiden försvann snabbt. Arbetet var tidskrävande och med väldigt lite pay off men det var så fruktansvärt roligt att jag känner att jag vill fortsätta med det på fritiden. 

Varför - Jag ville göra en sorts "sammanfattning" av den punkt jag står i min process nu. Jag har insett i efterhand att det blev lite som en illustration av min process och på något sätt frånskild från från min gestaltning i övrigt. Detta var inte alls min tanke. Jag ville gestalta en frågeställning som jag tror alla människor brottas med vid någon punkt i sina liv.
Filmen handlar om hur tystnad kan göra hemska saker med människor. Hur vår feghet, osäkerhet och i vissa fall medkänsla stoppar oss från att säga vad vi tycker. Vem har rätten att tala? Vem fan är jag att säga till dig? Vem fan är du att säga till mig?. Vad tar allt vägen? Vad händer om man nöjer sig med att rikta frustrationen åt ett annat håll, mår man bättre då, i så fall hur länge?
Jag fick lite kritik för att figuren ler på slutet av filmen som om den skulle förespråka att hålla saker inom sig tills man spricker. Så är verkligen inte fallet. Jag ville avsluta på ett hoppfullt sätt. Figuren är tillfreds för hen har nått ett nytt plan av medvetenhet. Allt som har byggts upp har försvunnit bort och nu finns det utrymme att bygga från grunden. Jag valde att göra infadning i svart i början av filmen och utfadning i vit för att symbolisera ett uppvaknande ett nytt sätt att se på livet.

sammanfattning av min process

Vi har nu i sju veckor jobbat med ett tematiskt gestaltningsarbete.Temat för gestaltningen var konflikt och utgångspunkten var den serie vi skapat i samband med vår Vfu som också tangerade temat konflikt.

I början av gestaltningsperioden innan vår första handledning kände jag mig väldigt förvirrad. Jag kände mig fast i temat och serien, jag stod bara och stampade.

Efter handledningen så var det som om något lossnade, jag kom på idéer medan jag pratade och massa inspiration bara välde emot mig. Den där sociokulturella teorin är nog inte ute och cyklar. Att säga något högt är något helt annat än att tänka det. Responsen från andra driver en framåt.

Jag fick så många idéer att jag var tvungen att sålla bort en del. Men det fanns en röd tråd genom virrvarret av lösryckta ideér. Allt knöts på något sätt samman av att de berörde temat identitet. Vem är jag för andra, vad är pinsamt att tycka om, olika images man har i olika sällskap. Varför skäms vi över den kultur vi konsumerar?

Jag blev intresserad av subkulturella grupper och hur de fungerar, vad för slags ”regler” det finns och hur blir man en i gänget. Jag ville undersöka gemenskapen och reaktionen utifrån på dessa grupper. Något som visade sig vara en svår uppgift.  Jag ”klädde ut mig” och gick runt på stan för att försöka få ett hum om hur det kunde vara att göra en del av sin identitet synlig för andra. Då det hela fallerade totalt (ingen respons över huvudtaget)insåg jag att jag var tvungen att byta spår.

Jag kollade förtvivlat på min serie och grämde mig över att jag inte valt att göra min serie om en lite mer seriös och intrikat konflikt, för det fanns ju massor så klart. Istället valde jag en ordvits, typiskt snälla mig att inte gå på någon riktigt tung konflikt. Och då kom jag på idén till ”vad man borde ha sagt-projektet”. Jag blev intresserad av varför man inte säger det man vill säga i en konflikt. Man ursäktar ofta sin tystnad med att man inte ville såra någon men i många fall så ger man inte personer i sin omgivning tillräckligt med cred, de klarar av mer än man tror. Det är inte bara rädslan för att såra som ger en tunghäfta utan bristande självtillit. Är det jag säger viktigt och smart nog? Vad kommer andra tycka? Hur framstår jag? Ofta kan tystnad vara mer sårande än kritik.

Jag hittade sidor med anonyma combacks och ursäkter som jag kom på att jag vill göra offentliga. För att på något sätt få ut allt det där man ville säga så folk kan se det.  Jag satte upp lappar, var inne och nosade på graffiti, satte upp ett självporträtt i brunnsparken.

Jag ville ha en ny metod och valde att göra en leranimation. Skälet till att jag valde leranimation var att jag ville lära mig något nytt. Film är ett bra uttrycksmedel, det blir en stark upplevelse då man kombinerar musik och rörlig bild.

Filmarbetet var väldigt frustrerande och jag spenderade mycket tid framför Youtube-tutorials och slet mitt hår men jag har lärt mig massor under arbetets gång.

Vad har jag lärt mig?

Förutom leranimation och djupare förståelse för redigering och ljudklippning så har jag kommit en bra bit på väg mot att övervinna min egen konflikträdsla. Jag har även känt vilken betydelse handledningssamtalen har haft och det är något som jag kommer ta med mig i min framtida lärarroll.

Jag känner hetsen

SÅ! Nu är filmen i stort sett färdig. Jag måste bara lägga till eftertexten och en titel.

Alla titlar jag kommer på låter så fruktansvärt pretentiösa, men man kan väl få vara lite pretto ibland.

Nu sitter jag och försöker samla mina tankar och få ner dem i ett sista ödesdigert blogginlägg.