Referenser

ORLAN - f. 1947 (Konstnär)

Konstverk



The Reincarnation of Saint-Orlan, a new project that started in 1990, involves a series of plastic surgeries through which the artist transformed herself into elements from famous paintings and sculptures of women. As a part of her 'Carnal Art' manifesto, these works were filmed and broadcast in institutions throughout the world, such as the Centre Georges Pompidou in Paris and the Sandra Gehring Gallery in New York.^[12] Orlan's goal in these surgeries is to acquire the ideal of female beauty as depicted by male artists. When the surgeries are complete, she will have the chin of Botticelli’s Venus, the nose of Jean-Léon Gérôme's Psyche, the lips of François Boucher’s Europa, the eyes of Diana (as depicted in a 16th-century French School of Fontainebleu painting), and the forehead of Leonardo da Vinci’s Mona Lisa. Orlan picked these characters “not for the canons of beauty they represent… but rather on account of the stories associated with them." Orlan chose Diana, because she is inferior to the gods and men, but is leader of the goddesses and women; Mona Lisa, because of the standard of beauty, or anti-beauty, that she represents; Psyche, because of the fragility and vulnerability within her soul; Venus, for carnal beauty; and Europa, for her adventurous outlook on the future.^[13]
Instead of condemning cosmetic surgery, Orlan embraces it; instead of rejecting the masculine, she incorporates it; and instead of limiting her identity, she defines it as “nomadic, mutant, shifting, differing.” Orlan has stated: “my work is a struggle against the innate, the inexorable, the programmed, Nature, DNA (which is our direct rival as far as artists of representation are concerned), and God!”.<sup>[14]

Wikipedia</sup>



Svar på tal - Workshop i verbalt självförsvar, Jojo Ramey Louis och Zafire Vrba



Kobra om ansikten

Osynlig påverkan

Vi förställer kroppen ibland i syfte att sticka ut, att gå i mot den normativa uppfattningen om vad som är vackert och/eller att få tillhöra en specifik och exklusiv grupp. Genom t.ex. tatueringar, scarification, tungklyvning, piercings olika sorters implantat kan man särskilja sig och samtidigt tillhöra. Men det allra vanligaste syftet till att förändra kroppen och utseendet tror jag är att passa in. Att vara vacker i majoritetens ögon.

Normer för hur människor ska se ut och bete sig blir synligt genom reproduktion. Genom att följa normer, återskapar vi dem. Vi påverkas alla av dessa underförstådda förväntningar.

För att kunna diskutera och ifrågasätta normer måste man vara medveten om dem. I rollen som lärare är det extra viktigt att man är medveten om och förhåller sig kritisk och reflexiv till egna och andras normativa uppfattningar. Vilka perspektiv får höras/synas mest? Vad utesluts och varför? Jag ser det också som viktigt att använda normkritiska glasögon tillsammans med eleverna.

Vi blir matade med vad som är vackert/fult, bra/dåligt och önskvärt/icke önskvärt beteende. Utifrån de normativa förhållningssätt vi införskaffat oss går vi genom livet och reagerar på olika vis på dem som faller utanför vår bild vad som är "normalt".

 Men allra hårdast är vi nog mot oss själva...

 

Att undersöka:

Självdisciplinering

Plastikkirurgi 

Skönhetsideal

Självbild

Projektioner

 Jag fortsätter att utforska kroppen. Nu med ingången Synligt/Osynligt.

 Jag har arbetat med projektioner med kroppen som duk

KROPPEN

Jag befinner mig just nu i en mycket frustrerande insamlingsfas i mitt gestaltande arbete. Jag letar inspiration genom att läsa, youtuba, kolla på film och experimentera med olika tekniker och material. Jag har många idéer men antingen känns de förstora eller för torftiga eller helt och hållet omöjliga att gestalta.

Jag kan inte "lita på vad jag vill säga" än, eftersom jag inte vet vad jag vill säga.

Än så länge har jag börjat titta på kroppen ur en naturvetenskaplig synpunkt. Jag tänker mig att det är som att börja från början. Jag börja från början för att jobba mig fram till dit jag vill komma. Jag släpper  arv och miljö för en stund för att bara titta på kroppen. Inte kroppen som en politisk, sexualiserad, rasifierad och normbelastad identitetsmarkör utan kroppen som en sammansättning atomer. 

"(En ganska spännande tanke är att om du plockade isär dig själv med pincett, en atom åt gången, skulle du åstadkomma en hög med fint atomdamm. Inget skulle någonsin varit vid liv men alltsammans skulle en gång har varit du.)" Bill Bryson 2013 s. 1

Detta citat som finns att hitta i En kortfattad historik över nästan allting blev en igångsättare för mig.

Tipp-ex och tusch på svart papper

Examensarbete - pm

Spelets regler